Falska lösningar
Samma elit som orsakat klimatförändringarna påstår nu att de ska lösa dem. Än så länge går det riktigt dåligt. Genom att förlita sig på marknadsmekanismer, mer eller mindre oprövade tekniklösningar, och ett alltmer desperat fasthållande vid tillväxtekonomin, misslyckas de inte bara med att stoppa uppvärmningen, de blockerar också de riktiga lösningarna och skapar nya sociala orättvisor.
En ny marknad fixar krisen!
Det enda internationella bindande dokument som finns för att hantera klimatförändringarna är Kyotoprotokollet. Detta kom från början till för att tvinga de industrialiserade länderna att minska sina växthusgasutsläpp. Men efterhand, medan åren gick och protokollet formulerades, kom fokus i förhandlingarna att flyttas från vilka nivåer växthusgaser som atmosfären tålde och hur ansvaret för minskningarna skulle fördelas globalt, till hur man med hjälp av krisen skulle kunna skapa en ny lönsam marknad. Biosfärens förmåga att ta hand om växthusgaser skulle privatiseras och säljas ut. Utsläppsrätterna, en helt ny typ av egendom, skapades. Genom handel med dem i den nya marknaden tänkte man sig att utsläppsminskningarna skulle ske på det bästa, effektivaste och billigaste sättet. Så har än så länge inte varit fallet. Utsläppen ökar och den brådskande omställningen av den tunga fossilberoende industrin skjuts på framtiden när det är billigare för den att köpa utsläppsrätter än att förändra sin produktion. Industrin har dessutom hitintills fått den mängd utsläppsrätter den behövt gratis.
För att inte riskera att det skulle bli brist på utsläppsrätter i systemet skapades en speciell sorts projekt som utförs främst i fattiga länder och som kallades Clean Development Mechanism (CDM). Dessa projekt producerar utsläppsrätter som vilken annan produkt som helst som sedan kan pumpas in i marknaden för att undvika ett för stort underskott. Det kan t e x handla om att bygga en vattenkraftsdamm i Indien, effektivisera ett kolkraftverk i Kina eller dela ut lågenergilampor i kåkstäder. Dessa projekt producerar utsläppsrätter på ett uppfinningsrikt sätt: Man gör en "kvalificerad gissning" av hur mycket växthusgaser som skulle ha släppts ut om projektet inte ägt rum och jämför det med hur mycket som släpps ut av projektet. Mellanskillnaden kan man sedan sälja som utsläppsrätter till t ex kolkraftverk eller oljeraffinaderier i rika länder. Självklart minskar dessa projekt inte utsläppen, snarare riskerar de att öka dem eftersom alla inblandade parter har ekonomiska intressen i att överskatta de utsläpp som skulle ha ägt rum om inte projektet genomförts. Röster höjs dessutom världen över som vittnar om hur CDM-projekt drabbar lokalbefolkningen och motverkar småskaliga hållbara lösningar på energi- och matproduktion. Dessa projekt kallas ofta förrädiskt för "tekniköverföring till utvecklingdländer" eller "klimatbistånd".
Teknikens under!
Eftersom en minskad energitillgång är mycket hotande för den globala eliten, försöker den övertyga världen att det är möjligt för de rika att fortsätta leva som vanligt. Allt som behövs är lite mer tekniska innovationer. Man ignorerar på så sätt att den teknik som hittils drivits på koncentrerad energi från miljontals år av solinstrålning (d v s av olja, kol och gas) aldrig kan drivas på den mängd energi som finns tillgänglig på jordytan.
Man påstår också att det går att fortsätta elda med fossila bränslen genom att rena avgaserna från t ex kolkraftverk från koldioxid och lagra gasen under jord. På samma sätt som med kärnavfall ska vår tid lämna efter oss jättelika problem till framtiden: nu i form av koldioxidbomber under marken som måste hållas intakta i hundratusentals år. Om ens en liten del av gasen slapp ut skulle det ge stor påverkan på jordens temperatur vid det tillfället, och djur och människor i området skulle kvävas som av bilavgaser i ett stängt garage. Tron på denna teknik blockerar nu utvecklingen av förnyelsebar energi som den tar finansiering och forskningsresurser ifrån.
Det bedrägligaste med dessa löften om framtida teknik är att de får oss att fortsätta leva på som vanligt - även om tekniken ännu inte är här - i väntan på att den ska komma. Med luddiga löften om lösningar skapar sig fossilkapitalismen på så sätt andrum och tid där den kan fortsätta bygga nya motorvägar, landningsbanor och lönsamma kolkraftverk. Det rimligaste, om vi nu hoppas på att hela jordens befolkning i framtiden kunna glida runt i elbilar drivna av förnyelsebar el, vore ändå att i väntan på denna teknik, genast stoppa exploateringen av olja, kol och gas.
