Blogg — Reflektioner
Vi ses i Köpenhamn!
COP15 är en konferens där alla FN:s länder träffas för att tillsammans komma fram till en lösning på klimatkrisen. Varför planerar då tusentals människor att resa till Köpenhamn för att protestera mot mötet?
Det finns en uppsjö organisationer och grupper som uppmanar oss att åka till Köpenhamn för att med våra demonstrationer och aktioner sätta press på ledarna så att de tar radikalare beslut. Med radikala menar man då stramare utsläppstak under det nya Kyotoprotokollet. Men om vi vill undvika katastrofal global uppvärmning måste vi se till att inte falla i den fällan.
Genom att vrida debatten till att handla om promillehalter av växthusgaser i atmosfären och procentuella utsläppsmål för olika länder lyckats den ekonomiska och politiska eliten undvika att prata om klimatförändringarnas verkliga orsak. Den globala uppvärmningen orsakas av det kapitalistiska produktionssystemet och de olika industrier som kapitalismen vilar på: kolindustrin, oljeindustrin, gruvindustrin, transportindustrin osv. Klimatförändringarna är ett symptom på kapitalismens totala ohållbarhet. Genom att vrida diskussionen till hur mycket växthusgaser det är i atmosfären istället för hur de kom dit lyckas man styra iväg diskussionen från det uppenbara: för att ta itu med klimatförändringarna måste vi ta itu med kapitalismen.
Skogsindustrins magiska värld
Det finns otaliga studier och teorier om hur vårt västerlandska samhälle är uppbyggt på att frikoppla individen från hennes basala behov. Mat får man inte från jorden utan från affären, produktion är till för någon annans behov och naturen är någonting som skall övervinnas. Att äska lydnad av vår organiska omgivning är en självklarhet.
Kanske är det därför exploatering och rovkapitalism kring skog inte väcker mer uppmärksamhet. Vi vet visserligen att ett antal fotbollsplaner försvinner i Amazonas dagligen och att skogsbolag inte är populära i Sveriges norra delar. Men i och kring skogen bubblar konflikten. Det handlar om ursprungsbefolkningars och skogsfolks självbestämmanderätt till marken (om inte annat så tydligt realiserat med de senaste händelserna i Peru), det handlar om statligt understödd massavverkning for att blidka kraftiga kapitalintressen, det handlar om konfrontation gällande naturens resurser.
Har vi kommit någonstans? Koldioxid, kapitalism och COP 15
Av Pascal Steven (del av artikel publicerad i SHIFT magazine nr 5)
“Everything is rational in capitalism, except capital or capitalism itself …the system is demented, yet it works very well at the same time”.
(Felix Guattarri, 1995)
“We mean business when we talk about climate change”.
(Jose Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande)
Ett av de största politiska spektaklen i år kommer äga rum i Köpenhamn, (COP 15) i december. Där kommer delegater från 170 länder, företagslobbyister och NGO-representanter mötas under FN-flaggan i ett försök att lösa klimatkrisen genom införandet av ett globalt, marknadsbaserat utsläppshandelssystem. Det avtal som skrivs under här kommer ersätta Kyotoprotokollet som går ut 2012. COP 15 kommer vara en central global maktmekanism genom vilken den nya klimatpolitiken ska genomdrivas. Det avtal man kommer fram till här har potential att påverka hela det socio-ekologiska fältet.
Även om ramarna för det nya avtalet redan har dragits upp i Poznan, finns det fortfarande mycket att förhandla om. Vid sidan av de statliga aktörerna jobbar NGO:s från både Syd och Nord för att skapa en massrörelse som kan intervenera i processen. Många kräver en dramatisk minskning av de mängder koldioxid som ska tillåtas släppas ut, medan andra kräver ett större flöde av teknologi och finansiellt stöd från Nord till Syd för att ta hand om klimatförändringarnas effekter. Med anti-Nato och G20-protesterna och de stundande G8- och COP 15-protesterna verkar 2009, åtminstone på papperet, vara det år då toppmötesprotester återigen kommit i fokus. Men, till skillnad från mobiliseringen under anti-globaliseringens tidevarv, så gör den politik som förs runt klimatförändringarna, att en intervention på COP 15 blir mycket svårare. Medan många menar att COP 15 ska delegitimeras och stängas ner, uppmanar andra till en mer pragmatisk inställning till mötet och föreslår att företagslobbyister och de mest motsträviga staterna ska vara aktionernas mål. Denna text vill problematisera (post)politiken i COP 15-processen och belysa svårigheterna en intervention från den radikala vänstern kommer stöta på.
Autonoma Rötter sammanfattar Vattenfalls spektakel
Sveriges i särklass smutsigaste och girigaste företag, det statliga bolaget Vattenfall, hade i veckan årsstämma. Klimax och Greenpeace demonstrerade utanför Berns där spektaklet ägde rum. Våra vänner i Gula Arméfraktionen tog sig dock in på Vattenfalls presskonferans och kastade ballonger med grön marsansås på bolagsledningen. En film från presskonferansen finns här.
Det blev en hel del uppståndelse i de större medierna om det inträffade. Vattenfalls svar har varit att i sedvanlig ordning dels försöka ställa sig på samma sida som aktivisterna och sedan kalla dem - med Lars G Josefssons egna ord - "förvillade hjärnor". Det här är klassiska medieutspel av en vältrimmad PR-avdelning. Först försöker man neutralisera det faktum att det finns en konflikt kring Vattenfall genom att hävda att alla sitter i samma båt. Fraser som "[vi] är övertygad om att de har ett fullt ärligt engagemang för klimatfrågan" och "vi tvivlar inte på att de är ärligt bekymrade av klimatet" sägs in i kameran för skapa en falsk känsla av konsensus kring klimatpolitiken; att både Vattenfall och Gula Arméfraktionen egentligen vill samma sak. Sedan avfärdar man aktionen som ett hot mot den öppenhet och diskussion som Vattenfall erbjuder folket.
Det koloniala matspöket
Ungefär en tredjedel av världens befolkning arbetar inom jordbruket. Även om vi i väst tycker om att tala om servicesektor och tjänstemannaklass så är det fortfarande på fältet som den största delen av världens befolkning försörjer sig. Det är således inte konstigt hur mycket pengar det ligger i jordbrukspolitik.
EU:s största utgift bland alla miljarder det har i sin budget är just jordbruket, fram till 90-talet var det så mycket som 60 %. Eftersom unionen redan från dess bildande har varit väldigt noga med att säkra levebrödet för sina egna medlemmar har man genomfört många politiska åtgärder för att hålla storbönderna nöjda och priserna på Konsum låga. Ett populärt sätt har varit att betala ut absurda mängder subventioner - bidrag från en stat till en industri - till storjordbrukare som producerat dyra produkter, exempelvis kött, för att européer inte ska behöva betala vad det egentligen är värt. 500 kronor falukorven, någon?
Uranet och Vattenfall
Kärnkraftsförespråkare brukar bekvämt undvika att tala om uran, den tungmetall som används som bränsle för att driva kärnkraftverk. Mycket på grund av att de fruktansvärda konsekvenser utvinningen av uran har för miljön. Malm som innehåller ämnet krossas till damm som genom tillsättning av vatten och kemikalier lakar fram mellan 200g och 2kg natururan per ton malm. Avfallet från tillverkningsprocessen släpps ut i speciella dammar eller bassänger. De kan aldrig göras helt täta, vilket gör att läckor och ofrivilliga utsläpp är vanliga.
Så om du är boende nära en plats som är avsedd för uranbrytning är det klart att du inte tycker det är så värst roligt. Radioaktiva ämnen som läcker ut i omnejden är ingenting att skoja om. I Sverige, vars berggrund är rik på uran, har det länge funnits (och finns) ett starkt motstånd bland de områden (nästan uteslutande i norra Sverige) som varit föremål för prospektering. Ranstad i Västergötland på 60-talet, Pleurajokk i Lappland och Lilljuthatten under 70- och 80-talet är talande föregångare för den folkliga fientlighet mot det nystartade sökande som inleddes 2005.
