Var ska vi börja? Bygga alternativ och göra aktivt motstånd

Den existerande grunden

Det finnns tusentals ställen att börja på. Vi kan börja hos de bönder som vid den indiska floden Bhilangana driver ett avancerat, terrasserat bevattningssystem som försörjer dem med ris, vete, frukt och grönsaker och som har extremt låga utsläpp av växthusgaser. Eller så kan vi börja hos något av de folk som lever i världens skogar och vårdar och skyddar dem - t ex hos Achuarfolket i norra Perus Amazonas som sedan 1970-talet kämpat mot förgiftande oljeexploatering. De indiska bönderna är hotade av ett FN-godkänt "klimatprojekt": byggandet av en vattenkraftsdamm. De skogslevande ursprungsfolken har det inte lättare: sist blev de bortmotade när regnskogarnas öde skulle diskuteras på FN:s klimattoppmöte i december 2008.

Genom FN:s klimatregim försöker samma globala elit som skapat klimatkrisen lura oss att de också har lösningen: regnskogarna ska kommersialiseras och "vårdas" av bolag som säljer den koldioxid de tar upp i form av utsläppsrätter till rika länder. Storskaliga dammprojekt, mer kärnkraft, så kallat "rena kolkraftverk" och biobränslen ska vara en del av lösningen på energiproblemet. Man talar till och med om en "new green deal". Men det här är inga riktiga lösningar.

Riktiga lösningar på klimatkrisen byggs av dem som alltid har försvarat jorden och av dem som kämpar varje dag för att skydda den natur de behöver för att överleva. De byggs av småbönderna vid Bhilanghana och alla andra som strider för rätten till livsmedelssuveränitet och oberoendet av multinationella bolag, de byggs av dem som vårdar och försvarar världens skogar, den byggs av dem som i decennier stridit mot olje- och kolbolagens rovdrift i bland annat Bangladesh, Alaska, Thailand, Indonesien, Venezuela, Equador och Peru. Kunskapen om hur man lever utan att släppa ut dödliga mängder växthusgaser finns redan, likaså erfarenheten av hur de mäktiga olje- kol- och gasbolagen kan bekämpas. Nu måste vi globalisera de här lösningarna.

Bygga alternativ

Inne i det rika Nord bubblar det redan. Förutom alla som alltid letat kläder i soprum, klämt ihop sig i små lägenheter, odlat potatis på balkongen, cyklat på semester och ätit bönor - som av nöd eller fri vilja inte tagit stor del av det fossilintensiva lyxkonsumtionssamhället, har det länge funnits en rörelse som aktivt bygger alternativ till den pågående förödelsen. Den finns på tusentals ställen, i myriader av projekt. Den finns i otillgängliga bergstrakter i södra europa där folk flyttat in i övergivna byar, byggt upp husen, anlagt trädgårdar, och förklarat sig autonoma. I Lakabe nära Itoiz i Navarra, håller den tredje generationen nu på att växa upp. Den finns i Frankrike och Schweitz i Longo Maï - en trettio år gammal rörelse av jordbrukskooperativ, som producerar sin mat, det mesta av sin energi, en del av sina kläder, gör radio och trycksaker. Den finns i alla de hundratals radikala ekobyar och aktivistkollektiv som utmanar den centralicering av makt och resurser som är en nödvändighet för fossilsamhället. Den finns i den växande Transitiontownsrörelsen i Storbritannien och USA som förbereder sig på en värld efter peakoil. Den finna hos gruppen Permablitz i Australien som i blitzaktioner på en dag eller två samlar grannar och vänner och anlägger grönsaksodlingar på bakgård efter bakgård i Melbourne. Man hittar den också hos Hugh Piggott i skotska Scoraig som sedan 70-talet utvecklat lättbyggda vindkraftverk för hushållbehov eller hos det brittiska bicykologykollektivet som cyklar fram elen till filmvisningar och fester.

Aktivt motstånd

Men så måste ju också flödet av fossila bränslen upp ur marken stoppas. För så länge det finns olja, kol eller gas ovan jord, kommer en kapitalism i dödsryckningar se till att den eldas upp. Också här pågår striden för fullt inne i det globala Nord. På Irland har bönder framgångsrrikt organiserat sig för att hindra Shell från att bygga en högtrycksgasledning genom deras samhälle och ett permanent protestläger har vuxit upp till stöd för deras strid. I en dalgång på Nya Zealands västkust har folk campat sen 2006 för att förhindra att det statligt ägda kolbolaget Solid Energy öppnar ett dagbrott i dalen. I stad efter stad i Storbritannien bildas nya aktionsgrupper som kapar koltransporter, barrikerar sig i övergivna hus där kolgruvor ska öppnas och ockuperar kolbolagens kontor. I bergskjedjan Appalacherna i USA organiserar sig bergsborna för att stoppa krossandet av de kolrika bergstopparna. Här i Sverige är Vattenfall en självklar fiende: ägt av svenska folket fördriver det inte bara folk från sina hem i östra tyskland för att komma åt det billiga brunkolet under deras byar utan bygger också nya kolkraftverk - bland annat ett av europas största i Hamburg trots att en majoritet av befolkningen inte vill ha det smutsiga kraftverket där.

Alltså...

Det saknas alltså inte idéer, erfarenhet, kunskap eller inspiration för att börja ta itu med vår tids ödesfråga. Eftersom makthavarna inte ens är i närheten av lösningen, utan tvärtom ofta förvärrar problemen, är det här något vi måste göra själva. Men som individer kan vi inte göra mycket - vi måste organisera oss. Många har redan börjat, kriget mot fossilsamhällets rovdrift på jorden och dess invånare är sedan länge igång: Ritningarna, böckerna, tipsen, hemsidorna och inspirationen finns redan där ute. Det är bara att börja! Vi har hur mycket som helst att göra. Vad vi kan åstakomma om vi lyckas är sjukt mäktigt.