Kyotoprotokollet
Som svar på klimatförändringarna antog FN 1997 Kyotoprotokollet – en överenskommelse nu signerad av 183 länder om att minska växthusgasutsläppen. För att överenskommelsen ska bli bindande måste länderna också ratificera protokollet. USA har t ex signerat protokollet men inte ratificerat det och är därför inte bunden att minska sina utsläpp. I protokollet erkänns att det är de industrialiserade länderna som bär ansvar för de höga halterna av växthusgaser i atmosfären efter mer än 150 år av industriell aktivitet. Därför är det bara dessa som har bindande åtaganden att minska sina utsläpp. Protokollet binder 37 industrialiserade länder och EU att i genomsnitt ha reducerat utsläppen 2012 med 5,2% under 1990 års nivå. Varje land har sitt eget utsläppsminskningsmål.
Kyotoprotokollet är produkten av tio års förhandlingar och ett resultat av processen som startade genom signerandet av FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) i Rio 1992. Alla länder som skrev under ramkonventionen (vilket var nästan alla världens länder) började mötas varje år på sk ”Conference of the Parties” (COP). På det tredje mötet, COP3, i Kyoto i Japan 1997 antogs Kyotoprotokollet. Protokollet anger inte bara bindande åtaganden för de industrialiserade länderna om hur mycket växthusgasutsläppen ska minskas, det anger också med vilka medel minskningarna kan uppnås. Sedan 1997 har de flesta av förhandlingarna varit centrerade kring dessa metoder, kallade de ”flexibla mekanismerna”. Dessa är ”The Clean Development Mechanism” (CDM), ”Joint Impementation” (JI), och Internationell handel med utsläppsrättigheter.
Utsläppshandel
Under Kyotoprotokollet är ”utsläpparna” de länder som har samtyckt till mål för hur mycket landet ska minska sina utsläpp av växthusgaser inom en bestämd tidsperiod. Utsläpparna blir sen tilldelade ett antal ”utsläppsrättigheter” som överensstämmer med landets utsläpp 1990 minus landets minskningsåtagande. Dessa utsläppsrättigheter mäts i enheter av växthusgaser, så att ett ton av koldioxid motsvarar en rättighet. Rättigheterna ger tillstånd att förorena upp till den gräns målet anger. I genomsnitt är målet man kom överens om i Kyoto en minskning med 5,2%. Länderna fördelar sedan sin kvot av tilldelade rättigheter inom landet, för det mesta genom sk ”grandfathering”, så att de mest förorenande industrierna tilldelas den största mängden utsläppsrättigheter. I detta system lönar det sig att förorena.
Sedan finns flera möjligheter:
Förorenaren använder inte hela sin tilldelning och kan antingen spara de överblivna rättigheterna till nästa tidsperiod, eller sälja dem till en annan förorenare på den öppna marknaden. (Internationell handel med utsläppsrättigheter)
Förorenaren använder upp hela sin tilldelning under den anvisade tidsperioden, men fortsätter ändå att släppa ut växthusgaser. Förorenaren måste köpa överblivna rättigheter från en annan förorenare som inte använt upp hela sin tilldelning. (Internationell handel med utsläppsrättigheter)
Förorenaren kan investera i ”utsläppsreducerande projekt” i andra länder eller regioner och på detta sätt ”tjäna” krediter som sedan kan säljas, eller sparas, eller användas för att täcka upp för underskott i tilldelningen av utsläppsrättigheter. (CDM och JI)
”Utsläppsreducerande” projekt i länder som inte har några egna utsläppsmål under Kyoto (för det mesta i sk utvecklingsländer) samlas under den omstridda benämningen ”Clean Development Mechanism” (CDM). Det finns redan tecken på att traditionellt bistånd från i-länder används för att finansiera CDM-projekt. Istället för att borra brunnar kan rika länder nu plantera träd för att ”neutralisera” sina egna utsläpp. Projekt i länder som har egna utsläppsmål kallas ”Joint Implementation” (JI). Till exempel kan ett energieffektiviseringsprogram i Polen som finansieras av ett svenskt företag kvalificeras som ett JI-projekt. Det har visat sig att JI-projekt för det mesta äger rum i Östeuropa och Ryssland där utsläppsminskningar kan göras billigt eftersom kostnader och regleringsstandarder är lägre.
Både CDM- och JI-projekt kan vara av olika slag: monokulturella trädplanteringar, som teoretiskt absorberar koldioxid från atmosfären (”koldioxidsänkor”); förnyelsebara energiprojekt som vind- eller solenergiprojekt; förbättringar av existerande elproduktion; etc. Mängden krediter som genereas av varje projekt kalkyleras som skillnaden mellan nivån på projektets utsläpp och nivån på de utsläpp som skulle förekomma i en föreställed alternativ framtid utan projektet. Med en sådan föreställd alternativ framtid med i beräkningen, kan det förorenande företaget trolla fram enormt höga uppskattningar av vilka utsläpp som skulle ha producerats utan företagets CDM- eller JI-projekt. Detta knep medger ett högt (nästan obegränsat) antal krediter som kan genereras från varje projekt. Det tillåter företaget att förorena mer på andra ställen, att sälja krediterna till andra förorenare, eller till att ägna sig åt en kombination av dessa lukrativa metoder. Dess långsiktiga konsekvenser är (1) ökade växthusgasutsläpp och (2) ökad vinst för företagen.
Det finns också andra villkor för utsläppshandeln som gör att nivån av komplexitet och förvirring är hög: utsläppen av olika växthusgaser är utbytbara sinsemellan. I praktiken innebär det att en minskning av utsläppen av en växthusgas (t ex koldioxid) möjliggör för en förorenare att göra anspråk minskningar av en annan gas (t ex metan). Därför kan det verka som om framsteg görs i att ”rena” atmosfären, men tittar man närmare kommer man upptäcka att ingen verklig förbättring sker.
Enligt beräkningar av Greenpeace, tillåter utsläppshandel länderna i Nord att öka sina utsläpp av växthusgaser med i snitt 0.3 procent över 1990 års nivåer, istället för att minska dem med över fem procent som man kom överens om i Kyoto.
