Vad är utsläppshandel?
För ungefär två decennier sedan var utsläppshandel, enligt den lilla klick amerikanska finanshajar, ekonomer och NGO:s som hade börjat utveckla idén, något som hade stor potential att rekrytera industrin i kampen mot den globala uppvärmningen. Idén var nämligen utformad för att spara kostnader för fossilintensiva företag och ge dem andningsutrymme innan de var tvungna att göra utsläppsminskningar. I Kyoto 1997 forceradeds idén framgångsrikt in i FN:s klimatförhandlingar av USA:s delegation ledd av Al Goore, och idag utgör utsläppshandeln det huvudsakliga internationella svaret på den globala uppvärmningen. Vad är då utsläppshandel?
Det finns i princip två sorters system för utsläppshandel. I det första handlar man med tilldelade utsläppsrätter. I det andra handlar man med utsläppskrediter från ”utsläppsminskande” projekt. Ofta används båda kategorierna samtidigt i hybrida handelssystem. (t ex i Kyotos handelssystem)
Handel med utsläppsrätter: ”Cap and trade”
På engelska kallas systemet för handel med utsläppsrätter för ”cap and trade”. Teorin är baserad på ekvationen i figur 1. En regering inför ett tak (a cap) för de samlade utsläppen (cirkeln i figuren). Ett konventionellt sätt att hålla utsläppen under detta tak är att ange gränser för hur mycket var och en av de utsläppande industrianläggningarna som ingår i systemet (A och B i figuren) får släppa ut. Om t ex det övergripande utsläppstaket för en sektors utsläpp är 100 ton årligen kan regeringen kräva att A och B begränsar sina utsläpp till 50 ton om året vardera.
Utsläppshandeln lovar att göra det billigare att hålla sig under utsläppstaket för både A och B, och i och med det för samhället i stort. Antag t ex att innan utsläppstaket (cirklarna i figuren) infördes, så producerade A och B 100 ton utsläpp var om året. Antag vidare att det är dyrt för A att minska sin utsläpp men billigt för B att göra det. Antag att det till och med är billigare för B att skära ner sina utsläpp till noll, än vad det är för A att ens börja minska sina utsläpp. Om det är så, varför inte tillåta B att göra A:s minskningar åt A? Det vill säga, varför inte tillåta A att fortsätta förorena som vanligt under förutsättning att A betalar B för att minska B:s utsläpp till noll? Om man antar att det pris B tar ut för utsläppsrätterna är högre än B:s kostnader för att minska utsläppen till noll, men ändå lägre än vad det skulle kosta för A:s att minska utsläppen med 50 ton, så tjänar B pengar på affären samtidigt som A sparar pengar. Båda blir vinnare – och ändå uppnås det klimatmässiga målet att begränsa utsläppen till 100 ton om året. Oavsett hur stor cirkeln för utsläppen målas, kommer kostnaderna för att hålla utsläppen inom cirkeln minskas av utsläppshandel. Regeringar kan därmed, enligt teorin, dra ner utsläppstaket (d v s måla mindre och mindre cirklar) varje år, i trygg förvissning om att de gör det på billigast möjliga sätt.
Handel med projektbaserade krediter:
Det andra systemet för utsläppshandel är handeln med ”krediter” från projekt i andra länder som antas minska utsläppen av växthusgaser där. Detta system uppfanns för att tillhandahålla en extra källa av utsläppsenheter för att det inte skulle bli för stor brist på dem i handelssystemet. Liksom ”cap and trade” rättfärdigas systemet genom en innovativ ekvation (figur 2). Istället för att dra ner på de egna utsläppen (högst upp), kan industrier, länder eller individer finansiera påstått ”utsläppsreducerande” projekt utomlands (nere till höger), som generellt är billigare att genomföra. Det kan t ex vara finansiering av trädplanteringar eller havsgödningsprojekt (som antas absorbera koldioxid), likaväl som av vattenkraftsdammar, vindkraftsparker, effektivisering av energianläggningar eller andra projekt som påstås resultera i att mindre växthusgaser frigörs till atmosfären ”än vad som annars hade varit fallet.” Den mängd växthusgasutsläpp som man genom projektet "förhindrar" tillåts man sälja i utsläppsmarknaden.
Kyotoprotokollet tillåter två typer av sådana här projekt: Clean Development Mechanism projekt (CDM) som är projekt i länder som inte har egna utsläppsminskningskrav (mest i sk utvecklingsländer) och Joint Implementation projekt (JI) som är projekt i länder som omfattas av Kyotos utsläppstak (mest i Östeuropa och Ryssland). Dessa godkänns och kontrolleras av FN.
Förutom dessa finns massor av projekt som inte är reglerade av FN och som producerar utsläppskrediter till den oreglerade marknaden. Dessa kan köpas av privatpersoner som t ex vill "klimatkompensera" sina flygresor eller av företag som inte har utsläppsminskningskrav på sig under Kyotoprotokollet, men som vill göra sina produkter "klimatneutrala" för att locka kunder. (Privatpersoner och företag som frivilligt vill klimatkompensera kan också köpa krediter från de FN-kontrollerade handelssystemen.)
